Kalklinbanans weekend (uppdaterad)

Kalklinbanan vid Knotberget

Lördag

Dagen började med svärföräldrarna Maud och Arvo, vi åkte till driv- och styrstationen i Malmberga. Vägen dit ledde in på allt smalare grusvägar, till slut bara två spår genom skogen. Jag hoppade ut och frågade en lokalbo som sa att, jo, följ "vägen" rakt in så kan ni inte missa det. En eloge till Arvo som bara tuffade på på ettans växel!

Stationen står ensam ute på ett fält, ett stort, grått hus med en mycket karakteristisk form. När linbanan var igång, mellan de många avbrotten under dagen, så förde den ett himla liv - om det alltid varit så, eller var på grund av brist på underhåll vet jag ej. Det blev ett händelsefyllt besök; vi var uppe på våningen där korgarna byter lina, och fick en demonstration av det datoriserade* styrsystemet från 1985, eller '87 beroende på vem man frågar. Det var så fullt med nyfikna att vi fick svårt att hitta parkeringsplats vid stationen, det bådar gott! Det har ju inte varit lika trångt i etern om detta, även om P4 Västmanland gjorde ett litet inlägg.

Linbanans vänner/de övriga besökare jag stötte på påminner mycket om entusiaster av andra tekniska anläggningar som tåg, militärinstallationer eller ångbåtar. Trevliga men förhållandevis tystlåtna och helt nöjda så länge deras egen lilla grupp är med och tittar men inte så särskilt ihärdiga med att sprida ordet till övriga världen. Tiderna som banan körs hade också meddelats telepatiskt till vissa utvalda - ingenstans på stora vida nätet fanns att läsa att den stängdes för dagen 16.00 idag, och det kom precis upp att den kanske inte körs längre än till 14.00 på söndag. Bra information att ha till hands om man typ inte bor rakt under banan.  På plats kunde jag även tillgodogöra mig en DVD (för såna har det gjorts ett antal av - samtidigt som jag själv står för 50% av materialet på YouTube…) genom bakluckekommers, som filmats från personvagnen på banan.

En sak jag inte mindes, och som man inte ser på foto, är att linbanan har ett speciellt, och ganska kraftigt ljud. Det viner i linorna, ylar till när draglinan lägger sig ner mellan vagnarna. När vagnen passerar stolpen så hörs det också, på ett sånt där charmigt sätt som "kadunk"-ljudet i skarvarna på tågräls. Jag frågade en entusiast från Industribaneföreningen på plats och fick till slut reda varför det finns två typer av hinkar. Den ena sorten, med rund botten är de nyare (sent 1960-tal) och var en del av försök att öka kapaciteten. En hink väger 700 kg, och lastades normalt med 1200 kg kalksten. Vid den här tiden försökte man få i mer i hinkarna, och den runda bottnen ger lite extra utrymme. De gamla hinkarna med platt botten fick en ditsvetsad kant som höjde lastvolymen uppåt istället. Men, som det brukar vara med hack så funkade inte detta så bra och man sänkte lastmängden till det specifierade efter något år.
Jag har haft en grej för industriminnen (på bekostnad av slott, kyrkor och annat pjåsk) så länge jag minns. Igång eller inte så har linbanan en surrealistisk underton, när man ser den på håll är det, för att citera en vän, "som att jaga efter regnbågen". Industrilämningar har en natur som är så ändamålsenlig att den lätt träder över i konstens domän när man upplever dem utan att känna till hur det ska fungera. I det här fallet så förloras ingenting om man vet hur det går till (det är ju inte krångligt ändå), det är en så speciell artefakt på en så ovanlig plats. Ingen skulle nånsin bygga något liknande mitt i skogen idag, det är bara att tacka historiens tillfälligheter och hoppas att tillräckligt många (och rätt) personer förstår det.

Söndag

På söndagen blev det en himla kul, impulsartad utflykt i trakterna mellan Hjälmaren och Julita, där min familj hade sommarhus. Jag hade bokat vandrarhem, skrivit av 99 busstabeller (batterier är det främsta utloppet för Murphys lag) och förberett mig rent allmänt för en ensam helg, med transport helt baserad på kollektivtrafik och jävlaranamma. Men på torsdagen hör farsan av sig och tipsar om Kalklinbanan, helt apropå. Jag förklarar att jag tänker åka dit, och snart har vi en plan som involverar hela familjen istället.
Och det blev väldigt lyckat – de som menar att, om man nu bara kan bevara en sektion av linbanan, då är det Knotberget-Forsby som gäller, kan faktiskt ha rätt. Här går kalklinbanan genom omväxlande trollskog och små åkrar, med väldigt kuperad terräng och så till slut (egentligen till att börja med) till Forsby kalkbrott. Vinkelstationen på Knotberget är imponerande där den sitter som en stor grå fågelholk halvvägs över bergsstupet. Härifrån ser man ut över banan på Hjälmaren (särskilt från stolparna som har utrustats med stege för alla fotografers bekvämlighet).
Ett parti nära ett av de tidigare nämnda sommarhusen hade en riktigt surrealistisk atmosfär, rätt genom skogen åker hinkarna och stolparna som patinerats av mossa genom åren, var svåra att skilja från furorna som omger dem. Det var ju också helt tyst sånär som på linbanans ljud. Här ficka jag förmodligen de bästa filmklippen på hela helgen.
Efter att ha nostalgitrippat lite på de primitiva torpen vi hyrde i min tidiga barndom så kom vi till Forsby, där allt börjar. Här var det full verksamhet, "konst"-verken plockades ned och efter ett tag började en del vagnar (var 3:e ska det visst vara) plockas ur cirkulation också. Detta är första steget i rivningen, men locket ligger helt på om vad som händer härnäst.
Det finns mer att berätta, och 33 min film samt 505 foton – mer än 1000 ord helt enkelt. Det kommer bli en kortfilm, fotografiska höjdpunkter på Flickr och flera bloggposter. Det finns mycket att säga om detta stycke ingenjörskonst: speciellt varför det blev till, hur man kunde använda det idag, och vad det egentligen är som lockar, som gör det unikt. Men just nu säger jag godnatt!

*läste någonstans att det körs på en PDP-11, vilket i så fall vore en annan typ av teknikarv att bevara! Två flugor i en smäll…