Vart tog linbanorna vägen?

Himlens hinkar

Nu har det gått cirka en månad sen jag återupptäckte ett gammalt barndomsminne – Kalklinbanan Forsby-Köping (förra artikeln) som blev en djupdykning i den svenska industrihistorien. Den kommer att köras i helgen och det blir antagligen sista gången någonsin. Detta är en liten sammanfattning av informationen som jag grävt fram.

Unik

Det första jag upptäckte var att det fanns en annan, till konstruktionen kusligt lik bana mellan Boliden och Kristineberg i Västerbotten. En annan likhet som de snart kommer ha, är att linbanan i Västerbotten är till 85% demolerad. 69 år efter bygget är alltså Kalklinbanan riktigt unik: den är en av få – skulle kunna vara den enda – bevarade industrilinbanorna i Sverige. En av anledningarna till det, och att den användes en så lång tid som 1941-1997, är nog att stolparna gjordes i betong istället för fackverk av stål. Det gjorde den betydligt hårdare för tidens tand, och en konstruktion som är väldigt sällsynt internationellt sett.

Teknik vs. ekonomi

Industrilinbanor var en gång i tiden en vanlig syn ute i landet; AB Nordströms linbanor som konstruerade båda dessa bjässar gjorde hundratals banor över Sverige och andra kontinenter. Efter andra världskriget svängde de ekonomiska parametrarna ganska snabbt till fördel för bilismen, som tog över transporter av den här typen och de flesta linbanorna skrotades på 1950- och 60-talen. Nu vet vi ju hur det gick med bilar och fossila bränslen, och någon sorts revansch för linbanor kommer det nog att bli – utöver miljövinsten finns det ju en estetisk aspekt också, kärleksbarnet mellan flyg och tåg!

Så här står vi, med den näst längsta linbanan som någonsin funnits i Sverige, och som idag är världens längsta (Boliden-banan kallar sig ”världens längsta linbana”, och var det när den existerade i sin helhet. Det som finns kvar är världens längsta personlinbana med ¼ av Kalklinbanans längd) Och vad gör vi? Jo, river den för att de fem kommuner som denna långa anläggning skär genom, inte kan komma överens! Och bland dem finns Köping (med hela Västmanland) och Eskilstuna som kanske borde veta bättre, med sina månghundraåriga industriarv av gruvor och mekanisk tillverkning. När jag först hörde om detta så var min omedelbara tanke att Nordkalk som äger anläggningen inte riktigt tog det ansvar (som man iofs. kan diskutera om) de har. Men så enkelt var det inte, de har hållit på anläggningen i 13 år nu, och erbjudit sig att bidra motsvarande rivningskostnaden till en fond för fortsatt bevarande. Linbanan övervann tekniska hinder på sin tid, stod sig väldigt länge ekonomiskt men föll på politiskt snubblande. Ganska bra sammanfattning av tågordningen i vårt samhälle, eller hur?

Kalklinbanans sista vecka

Rivning blir det alltså, men inte innan helgen (13-15 augusti) när banan ska köras för sista gången. Jag kommer vara på plats – det blir också en utflykt med farsan till sommarhuset där jag såg linbanan som 5-6 åring. Från den ljusa sidan så kan man ju säga att det blir en bra ursäkt att masa sig iväg och se den igen – 2 timmar med bil från Stockholm – och filma och fota utav bara den!
Sen kan man ju fundera över hur bra YouTube och Flickr är för att bevara industriminnen jämfört med att bevara äkta vara. Det kommer bli en kul utflykt … med lite begravningskänsla lurande i bakhuvudet.

Uppdatering: om allt fortsätter oförändrat så kommer banan snart att rivas, men Kalklinbanans vänner har inte gett upp än – du kan visa ditt stöd på Facebook och i en namnlista.

Kommunpolitikerna borde tänka

Kommunpolitikerna borde tänka om och göra detta till ett turistmål med åkbara vagnar i linbanan. Det skulle bli områdets främsta turistmål med möjlighet att ta del av vacker svensk natur flera mil eller kortare delsträckor i nejden. Linbanor som populära turistmål finns redan i metropoler som Barcelona o Rio de Janeiro. Tänk att få färdas högt över Hjälmarens vattenyta! Men svenska politiker tänker som vanligt för futtigt, för snävt och fel.

Johanna Klahr